Vet inte vart jag ska börja, jag har funderat länge på att starta en blogg för att kunna på något sätt ventilera allt jag har och ska gå igenom, jag tänkte börja med att försöka sammanfatta mitt liv.

Jag träffade min kära make när jag bara var 15 år gammal och vi längtade båda efter barn så när jag var 20-21 år så bestämde vi oss för att börja försöka bilda familj, jag var på någe vis beredd på att det skulle vara svårt då min mamma inte kunde få barn(fast fick iallafall efter många års försök) efter ca 10 månaders försök utan resultat konstaterades det att jag hade endometrios efter en titthålsopration och vi fick direkt en remiss till ivf kliniken umeå. konstaterades även att sambon har slöa simmare

Hösten 2008(1 IVF) gjorde vi vårat första försök, vi satte in 1 jätte fint ägg och fick 5 till frysen men det misslyckades och mensen kom som vanligt

dec 2008(1FET) gjorde vi vårat första frysförsök och fick sätta tillbaka 2 st och resten ur frysen fick slängas.

Fick då plus för första gången i mitt liv och lyckan var total, men bara några dagar senare började jag blöda och testena visar minus, det var då vi fick vårat första missfall.

Jan 2009 (2ivf) började vi igen, blev ingen och mensen kom som vanligt.

Maj 2009(2FET) fick sätta tillbaka 2st denna gång, och den 20/5 fick vi ett stort plus på stickan. vi har aldrig varit så lyckliga, vi var gravida och jag kände mig jätte gravid, den 18/6 skulle vi på vul och vi var så spänd på att kolla om det var 1 eller 2 som hade fasnat i magen, att få missfall igen fast inte alls i våra tankar.

18/6 2009(gravid v 9) vi satt och väntade i väntrummet på sundsvalls ultraljudsmottagning med massa andra blivande mammor och pappor, vi kunde inte sluta le, vi var så lyckliga och förväntansfulla.

Fick sätta mig i stolen och hon började med ultraljudsstaven och jag hörde hon sa"där skulle fostret ha varit"

Jag bröt ihop, jag kunde knappt andas och tårarna forsade, hon försökte förklara för oss vad som har hänt men jag kunde inte ta in något, blev sjukskriven och har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv, 1 vecka senare fick jag göra en abort pga ofostrig graviditet.

Aug 2009 (3ivf) misslyckades

nov 2009 (4ivf) vi fick plus, men något var fel, pluset fanns men var svagt, jag var säkert på att jag skulle få missfall och börja blöda, några veckor gick och pluset var fortvarande svagt men inget blod, jag visste ju att något var fel men eftersom jag inte blödde så byggdes ju hoppet upp.

gravid v 10 dagen innan vul, kom blodet och ultraljudet bekräffade att inget fanns där.

April 2010 vi börjar med missfallsutredning(som inte visar något som är fel)

okt 2010(Ivf 5) nu är vi igång igen, hela försöket går åt skogen, får bara ut 4 ägg och blir ingen insättning för jag blöder,

jan 2011 Jag gör en hystroskopi, där dom hittar lite ärr bildning i livmodern som dom tar bort.

mars 2011(FET3) misslyckades

Vi har börjat fundera över adoption och ska gifta oss midsommarafton 2011, vi tänker göra ett sista försök innan vi ger upp.

Maj 2011(Ivf 6) vi har inte mycket hopp för denna behandling, efter väldigt höga doser får jag bara 4 befruktade ägg, känner mig knäckt redan, får sätta tillbaka 2 st även denna gång.

Vi fick ett starkt plus, men vi kan inte glädjas åt det efter alla missfall vi har fått så går vi bara och väntar på ett till,

17/6 2011 dax för vul, jag mådde så fruktansvärt dåligt, jag var säkert på att få dåliga nyheter igen.  men vi fick se ett hjärta slå, det går inte med ord beskriva vad vi kände då, jag satt bara och grinade av lycka, mina föräldrar ringde och ville veta hur det gått men jag kunde inte prata för jag bara grinade så dom trodde ju att vi hade fått dåliga nyheter. 

veckorna gick och jag fortsatte vara gravid

2/2 2012 gick vattnet

3/2 2012 kom våran älskade son Benjamin, allt vi har gått igenom har varit värt det för vi fick våran älskade son till slut.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mycket har hänt senaste året, jag har kraschat och kommit tillbaka,nästan. Jobbar just nu 75% och tycker för det mesta att det fungerar Nu ska vi snart åka igen på en månads semester i Thailand, ska bli så skönt. Denna gång blir det huahin där v...

Nu var det länge sedan jag skrev, livet har rullat på. Älskar att jobba och därmed få lite egen tid, nu har vi haft semester i 4 veckor och ångesten börjar krypa fram, jag känner att jag inte klarar av att vara med ungarna själv, jag får panik, blir...

Ungarna är pigga och har ställt tilllbaka tiden jätte bra men jag kan inte utesluta att vattkopporna håller på att komma nu, redan när vi skulle flyga fick ester en konstig prick på armen och kinden och nu har dom ett par prickar, fast än är dom inte...

Nu är vi hemma och äventyret är slut, sörjer att allt är över och vad fort det gick fast i bagaget har jag ju alla minnen. Flyg resan hem gick ganska bra mot alla odds. Det började 5 på morgonen vi klev på mini bussen som skulle ta oss till flygpla...

Känns hemskt att det redan är över, 1 månad har gått så fort, för fort men den har varit alldeles underbar. Det har varit väldigt påfrestande också speciellt när ungarna blev sjuka. Nu sitter jag och dricker mitt sista kaffe här, ute i mörkret, klo...