Ska försöka skriva ner lite innan jag glömmer bort allt,
Efter denna psykiskt och fysiskt jobbiga graviditet, veckor liggande på sjukhus långt från familj så ville jag bara får ut dem.
Hade försökt få läkarna att bevilja mig ett kejsarsnitt eftersom jag var livrädd för en förlossning pga förlossningen med Bimbim var hemsk och slutade med en krossad svanskota, men dom övertalade mig att en vaginalt förlossning var bäst för mig och barnen.
I v 37+0 gjorde jag min första hinnsvepning hos barnmorskan, gjorde jätte ont och jag var då öppen 2 cm, var helt säker på att förlossningen skulle starta men ikke.
I v 38+0 gjordes en till hinnsvepning, och jag var då öppen 6cm, nu var jag ju jätte säker att det skulle sätta igång, men ikke.
Det gick några dagar sen ledsnade jag och ringde förlossningen, väl på förlossningen så kollade dom att bäbisarna måtte bra och så vilket dom gjorde sen bokades det in en igångsättning i v39+1.

Tisdagen den 26 maj v 39+1
Vi hade tid kl 08.00 på förlossningen, väl där kollar dom urin och ctg, ctg var bra men urin och blodtryck tydde möjligtvis på början till havandeskapsförgiftning men dom hade fullt upp på förlossning och bb så vi fick gå runt några timmar på sjukhuset innan vi fick ett rum. Vid ca 11 tiden fick vi ett rum på förlossningen men dom ville inte starta någon igångsättning då för dom hade så mycket att göra.
Kl 13.00 tog dom vattnet, var då öppen 6 cm men det hände inte mycket, värkstimulerande dropp sattes igång vigd ca 16.00 och efter det började jag direkt få rejält ont.
Fick lite smått panik och var alldeles grinfärdig , hade jätte ont hela tiden, även då jag inte hade en värk. Ville ha eda ( ryggbedövning) och fick det vid 5 tiden, nu började det kännas bättre, jag kunde hantera värkarna med hjälp av lustgasen. Sen passerade några timmar med hemska värkar men hanterbara.
Vid 9 tiden började jag krysta och vid ca halv 10 så kom Ester, helt otroligt vilken känsla, jag kände mig så lugn och fokuserad men samtidigt så full av känslor så är svåra att beskriva. Ester skrek direk och fick gå till pappa eftersom jag hade ju lite jobb kvar att göra,.
Nu var det ju många personal i rummet och direkt ester var ute hade dom ju fullt upp med ultraljud och händer som knådade runt magen för att ha koll så att Alfred kommer ut rätt.
Alfred var på väg med en fot först så ena läkaren fick hålla imot foten hans i väntan på att mina värkar skulle starta igen, inget hände och jag var trött så dom fick höja värkstimulerande droppet jätte mycket. Tillslut ca 30 min efter Ester kommer lilla Alfred ut, han läggs på mitt bröst. Underbar känsla :)
Ester 2900g Alfred 2600g